FANDOM


Röda Rutten Sjua (Slutdestination)



"Åskstormar, regnstormar, jordskred. Täta träskmarker med allsköns monstrositeter, exotiska sjukdomar och ännu mer monster. Släng till att de exotiska sjukdomarna dessutom var obotliga. Det var alltså vad Röda Rutten 7 bjöd på, när skyddsofficer Paul Gerber hoppade av skytteln (transportskyttlarna landade aldrig, och plattan på fortet var reserverat för livsmedelsförsörjning och höjdarbesök) ihop med ett dussinet gruvarbetare på väg tillbaka till skiftet efter en permission i Lowlands. Lera. Överallt, och han halkade runt i den och föll slutligen även ner i den medan han försökte få på sig sin packning, hänga karbinremmen över nacken. Han lyckades ta sig upp på knä i lervällingen och torkade svärandes av visiret på skyddshjälmen som blivit dränkt i leran.

Synen han fick av stället, syltan, genom regndiset, leran och snålblåsten och hans HUD's neongröna sken var inte positivare än berättelserna om träsken och stormarna. De smutsiga murarna, containermurar med vakttorn, taggtråd och larmminor, var täckta av slemmig mossa, klängväxter och mindre träd som var alltjämnt uppe i en evig kamp. Att växa över muren. Att uppsluka Röd Rutt 7. Han antog att vakterna på rutin röjde av vegetationen. Kanske använde de eldkastare, eller något starkt bekämpningsmedel. De skulle briefa honom inatt. Strålkastare svepte över området, dels från ett patrullerande luftskepp ovanför honom och dels från Fortet. Den Röda Rutten Sju var en modulstad. Modulbarackerna sträckte sig i tre långa rader innanför murarna, med taggtråd kring takräcken och spotlights på varje modulhörn, fönsterlösa och gråsprayade. Tråkiga. Där bodde gruvarbetarna med familjerna. Det fanns sjabbiga barer, träningsanläggningar i topptrim, affärer som sålde allt från livsmedel till lyxvaror. Det fanns en, kanske två, skolor, utbildningshallar för uttråkade hemmafruar (om dessa inte höll sig till de sjabbiga barerna) och tydligen även en biograf utrustad med HOLOVIS (Hologramen buggade, hade en rödhårig och surt luktande gruvarbetare gnällt inför honom halvvägs under resan. Paul hade slumrat till och bett honom hålla käften). Egentligen var de tre raderna av moduler en mindre stad som levde för sig själv. Även om RR7 var beronde av livsmedelsförsörjning (man kunde inte odla något på miltals avstånd, än mindre äta något som ringlade runt i träsken) så gick det ingen nöd på arbetarna och familjerna. Företagen visste att tillgodose behoven hos ryggraden som såg till att strömmen av veldium och GL5 flödade in till städerna. Om de någon gång glömde, skulle de mycket snart påminnas i ytterligare ett av de mångtaliga gruvupploppen de tvingats uppleva. Schackthissen, en anonym betonglåda med gallergrind, belägen mellan modulerna och fortet transporterade dagligen grupper av arbetare ner genom berggrunden till ådrorna av veldium. Paul reste sig upp, vinglade till av tyngden på packningen innan han vek av mot Fortet som låg på östra sidan av komplexet.

En best i betong och stål, där strålkastare kastade sina vakande ögon ut över området, ner mot modulerna, ut över murarna. Fortet var fyrtio meter högt, metertjocka betongmurar. Säkerhetsportar som klarade av en mindre kärnladdning. Det var tvunget till det. Närmaste hjälp fanns dagar bort - förutsatt att kommunikationerna fungerade felfritt - vilket de aldrig gjorde. Förutsatt att företagen ansåg att det var lönt att hjälpa femtio vakter och sexhundra civila. Trots allt kostade skytteltransporterna pengar. Nåväl, bakom Fortets murar skulle han leva tills dess att någon tog honom till nåder och lät honom återvända. Han skulle leda sin nya vaktstyrka. Patrullera området, murarna och hålla ordning på arbetarna om de trilskades. Han skulle bida sin tid i det här helvetet som fått det absurda namnet Röda Rutten, sjua. Slutdestination på transportsträcka Röd, sjuan. Paul suckade medan han fortsatte trampa genom leran mot fortet, Om han bara klarade av sin exil i sex månader skulle någon, Någon, förbarma sig över honom och förflytta honom tillbaka till Stålbadet. Kanske inte Distrikt 3, men till och med Distrikt 9 var att föredra framför detta.

Paul torkade den sista lerskvätten från visiret och log segervisst, medan han fortsatte att pulsa sig fram genom lervällingen."

Community content is available under CC-BY-SA unless otherwise noted.